Tåget rullar in, och lukten av "hemma" slår emot mig som en oförberedd vind. Det är en märklig känsla – att komma hem till en plats som inte längre känns som hem, men ändå är det närmaste jag har. Solen lyser över en klarblå himmel, och för en stund känns det nästan enkelt att bara vara.
Zakke, Carro och Timmy möter mig på stationen. Deras leenden är genuina, deras röster bekanta. Det är skönt att ha dem nära, som ankare i en värld som annars känns för stor. Ändå finns det något i tystnaden mellan oss, som om ingen riktigt vet vad som ska sägas.
Det var inget speciellt med frukosten. Bara rostat bröd, lite marmelad. Men när jag tog första tuggan var jag plötsligt någon annanstans. I Risca.
Det var ditt skratt som kom tillbaka först. Det där bubblande, oförfalskade skrattet som fyllde hela rummet och fick solen att kännas blek i jämförelse. Marmeladrostarna – en så liten sak, men ändå så stor. Jag minns hur du tog en tugga och sa: "Solskens bröd".
Hos Öhagen kändes det som en annan verklighet, en där tiden gick långsammare. Suppression Room var vårt smeknamn för morgonrutinerna – en kamp att ta sig fram till kaffet och få upp energin.
Men även där, i de små samtalen och det bleka dagsljuset, fanns en tystnad som jag inte kunde skaka av mig. Det är märkligt hur minnen kan dyka upp när man minst anar det, hur de kan kasta långa skuggor över nuet.
Vad betyder hemma"?
1 kommentar:
Tack själv! Kul att ha dej här :-)
//Kerstin
Skicka en kommentar