Travel form: 2 Norrköping - Hassela

Travel form: 2

Norrköping – Hassela

The Redridge mountains – Loch modan

of Sweden

Det finns stunder när allt känns för mycket. Som om världen är för stor och tiden för liten, och det inte finns någon plats som känns som hemma. När det enda som verkar vettigt är att vara på väg – kanske inte till något specifikt, men bort från allt som håller en fast.

Jag vaknade vid fyra, trött på ett sätt som går djupare än sömnbrist. Ryggsäcken kändes tyngre än den borde, som om den bar mer än bara packning. Kartan från Eniro i handen var mitt enda riktmärke, men i det ögonblicket spelade destinationen mindre roll.

På tåget, mellan sömn och vakenhet, var Sverige plötsligt vackert. Inte för att det förändrats, utan för att resandet förändrar hur man ser det. Skogar täckta av snö, älvar som skar genom landskapet, städer med sina cigarettfimpar och ölburkar – allt kändes större, mer verkligt. Det är som om rörelsen ger världen en ny rymd, en ny dimension.

Mellan stationerna träffade jag Cedervärn. Han var lika trött som jag, och det var befriande. Det är något i tröttheten som gör att man kan prata i en annan takt, en långsammare rytm som inte kräver något mer än närvaro.

I Sundsvall var målet enkelt: att äta. Men inte var som helst. Jag gick genom en labyrint av minnen, undrande om platsen ens fanns kvar, om den smakade som förr. När jag till slut hittade Big Boy var det som ett litet mirakel, ett ögonblick av ren glädje i en värld som annars känns tung.

ag försökte nå gamla vänner. Ringde, väntade, hoppades. Men ingen var där. Det är något med sådana stunder som påminner en om ensamheten, även när man är omgiven av människor.

Regnet föll när jag lämnade staden. Två bussbyten väntade – Gnarp och Bergsjö.

Gnarp. Det är en plats som känns som en tyst viskning, nästan bedövande i sin stillhet. Schackklubben och krukrean vid hållplatsen var som små fragment av ett liv jag inte kände till men ändå kunde uppskatta. Gnarp var som en kattunge – något litet och mjukt som man inte kan låta bli att tycka om, även om man inte vet varför.

Vidare till Bergsjö, som är Bergsjö. Där fanns inget särskilt att säga, men det var en del av resan.

Och kanske är det poängen. Att det inte alltid handlar om destinationerna, utan om rörelsen. Att vara på väg, att se världen förändras utanför fönstret, att känna att man är en del av något större, även om man inte vet vad.

Det är tungt, ja. Men just nu är det kanske det enda som känns verkligt – att vara på väg.