Den jag är

Du gamla, du fria – en plats jag älskar, om man nu får kalla det för sitt. Ett land av tysta skogar och höga himlar, där solen både dröjer och försvinner för snabbt.

Sverige. Ett land av lagom. Lagom mycket av allt och lite till. Lagom vackert, lagom stilla. Lagom rik, lagom rättvis – eller kanske bara lagom nog för att lura oss själva.

Uppväxt i Jämtland lärde jag mig att naturens tystnad är både hem och flyktväg. Skogar som andas i takt med vinden, älvar som bär på minnen av dem som gått före. Men det tog tid att förstå vad som egentligen fanns där, vad som alltid hade varit där.

Mitt Sverige är mer än bara en plats. Det är skogarna som viskar, älvarna som formar sina egna vägar. Det är Gävles doft – en kärleksförklaring man helst inte vill känna. Det är Sundsvall, med sin unika känsla, en stad som inte går att fånga i ord men som alltid finns där, som en osynlig kompass.

Men mitt Sverige sträcker sig också bortom gränserna.
Det är Woolwich, med floden som slingrar sig genom London, där jag en gång stod vid kanten och funderade på vad det egentligen betyder att tillhöra. Det är Risca i Wales, där bergen tycks bära på en tystnad som ekar av generationer. Det är alla de platser som har lämnat avtryck, fläckar på kartan där jag försökt hitta mig själv.

Det är en blandning, ett lapptäcke av minnen och känslor. Dialekter som skär genom mig – gnällbältets förargliga men ändå älskvärda ton, norrländskans avslappnade trygghet. Och maten, den där svenska husmanskosten som smakar som trygghet i en sked.

Mitt Sverige är inte perfekt. Det är motsägelsernas land. En plats där man lär sig att både älska och avsky det man kommer ifrån. Men det är också en del av mig, ett arv jag bär med mig vart jag än går – från Jämtlands skogar till Londons gatljus, från älvarnas flöde till bergen i Risca.

Kanske handlar det inte om att höra hemma. Kanske handlar det bara om att bära med sig de platser som format en, oavsett var man står.

Och när jag blickar tillbaka, på allt jag fått se och varit med om, är det som om varje minne målar ett eget hörn av kartan. Ett Sverige, ett Woolwich, ett Risca – ett lapptäcke av allt det jag är.