Jag kom till Hassela med förväntningar byggda på hörsägen och mediebilder – trånga utrymmen, sur personal och ungdomar som bar hela världens mörker på sina axlar. Men verkligheten var en annan.
Huset var större än jag föreställt mig, nästan varmt i sin enkelhet. Lokalerna kändes inte som en plats för förlorade själar, utan som ett hem för dem som försöker hitta tillbaka. Och där, mitt i allt, var Jessica.
Vi sa inte mycket. Det behövdes inte. Hennes närvaro var som ett ankare i en värld som ibland känns för stor för att navigera. I tystnaden fanns något annat – kanske en påminnelse om att det går att fortsätta, även när allt känns omöjligt.
Vi satt tillsammans en stund, kanske längre än jag först insåg. Blicken hon gav mig var varken dömande eller fylld av de frågor jag själv inte kan svara på. Det var en blick som sa: "Jag är här." Och ibland är det allt som behövs för att världen ska kännas mindre omöjlig.
Vi pratade inte om henne. Och jag.. Jag vill inte.. I det osagda fanns en mur, men också en slags förståelse – att vissa saker är för stora för ord, för sköra för att bäras fram i ljuset.
När vi skiljdes åt undrade jag vad som skulle hända härnäst. Vart våra vägar skulle leda, om de alls skulle mötas igen.
På kvällen drömde jag om ett annat land, ett underland där tid inte betyder något och där en hjärterdam håller hov över de förlorade. En katt med ett snett leende satt på en hatt, som om han visste något jag ännu inte förstått. En hatt, makad av en hattifnatt, som dolde hemligheter om framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar