Sayonara Sverige!

Den jag är

Du gamla, du fria – en plats jag älskar, om man nu får kalla det för sitt. Ett land av tysta skogar och höga himlar, där solen både dröjer och försvinner för snabbt.

Sverige. Ett land av lagom. Lagom mycket av allt och lite till. Lagom vackert, lagom stilla. Lagom rik, lagom rättvis – eller kanske bara lagom nog för att lura oss själva.

Uppväxt i Jämtland lärde jag mig att naturens tystnad är både hem och flyktväg. Skogar som andas i takt med vinden, älvar som bär på minnen av dem som gått före. Men det tog tid att förstå vad som egentligen fanns där, vad som alltid hade varit där.

Mitt Sverige är mer än bara en plats. Det är skogarna som viskar, älvarna som formar sina egna vägar. Det är Gävles doft – en kärleksförklaring man helst inte vill känna. Det är Sundsvall, med sin unika känsla, en stad som inte går att fånga i ord men som alltid finns där, som en osynlig kompass.

Men mitt Sverige sträcker sig också bortom gränserna.
Det är Woolwich, med floden som slingrar sig genom London, där jag en gång stod vid kanten och funderade på vad det egentligen betyder att tillhöra. Det är Risca i Wales, där bergen tycks bära på en tystnad som ekar av generationer. Det är alla de platser som har lämnat avtryck, fläckar på kartan där jag försökt hitta mig själv.

Det är en blandning, ett lapptäcke av minnen och känslor. Dialekter som skär genom mig – gnällbältets förargliga men ändå älskvärda ton, norrländskans avslappnade trygghet. Och maten, den där svenska husmanskosten som smakar som trygghet i en sked.

Mitt Sverige är inte perfekt. Det är motsägelsernas land. En plats där man lär sig att både älska och avsky det man kommer ifrån. Men det är också en del av mig, ett arv jag bär med mig vart jag än går – från Jämtlands skogar till Londons gatljus, från älvarnas flöde till bergen i Risca.

Kanske handlar det inte om att höra hemma. Kanske handlar det bara om att bära med sig de platser som format en, oavsett var man står.

Och när jag blickar tillbaka, på allt jag fått se och varit med om, är det som om varje minne målar ett eget hörn av kartan. Ett Sverige, ett Woolwich, ett Risca – ett lapptäcke av allt det jag är.

Travel form 4 Darnassus - Stormwind. Gävle - Stockholm.

Note: Efter som allt det här kan verka väldigt ointressant så tänkte jag
försöka skriva ett lite intressantare, roligare, Nödvändigare inlägg
i veckan.




Det var skönt att kliva av tåget i Stockholm.
Nu behöver man inte krångla till det så mycket mer och här får stanna en stund.

Stockholm gör det som jag tycker många storstäder inte gör.
Det känns stort, det känns livligt och det är skönt när det är grönt.



Farmor är där och möter mig vi går till ett Kina/Sushi ställe och äter.
Efter det bär det av mot byrokratins Stockholm.

Först till Resebyrån som jag åker med för att hämta ett "Certificate of eligabillity"
som behövs för att sedan uppklara hela visum processen.

Från Rese byrån åker vi mot Japanska Ambasaden som så vit jag förståt räknas som en del av Japan.
Är det så, Räknas ambasadens mark som en del av landet den hör till?

I vilket fall som helst så tog Jag inte med Passat till Ambasaden och det var ju ett misstag.
Så jag fick komma tillbaka nästa dag.


Vidare mot Farmor och Kaj unberbar mat och sällskap väntade.
Jag kan än inte förstå hur stark Kaj måste vara för att klara av allt.
För mig är han en vardags hjälte på många sätt.



Idag var jag tillbaka till Ambasaden och kompletterade med Pass och annat som saknades men det
ska ju altid hända något spännande.

Innan jag gick in på Ambasaden stod jag och rökte.
Fimpade precis som vanligt... eller det kunde man tro.
När jag kom innanför dörren tyckte jag att det luktade lite väl mycket rök
och självklart så har min jacka lyckats börja brinna smått.

En kille skricker till och jag släcker den.
Men konstigt nog så var det det.
End of story inga konstigheter man börjar brinna smått någon skriker till
inget mer...
Konstigt om du fråga mig.


Jo självklart så tackar jag honom och undrar vad han gör där.
Tydligen skulle killen tävla i Pingis VM i Japan.
(Eller så mycket förstod jag av den breckliga Engelskan)




Nu har jag tagit mig till min Farbrors familj i tullinge.
Blir boende här några dagar.




Rosenbad.


Iförgår tog jag mig in till stan för att luncha på rosenbad med farmor, en av farmors kompisar
som jobbar på U.D och hennes dotter.

Man kände sig löjligt viktigt där inne.
löjligt viktig och löjligt fel klädd.


Så många slippsar har jag aldrig sett på en och samma plats.
En hel del mer igenkända folk fanns också.


I vilket fall var det jätte kul att få träffa båda två.
Helt annorlund från vad jag förväntat mig så var de så avslappnade och coola.


Fick massor av bra tips inför resan som jag plokar upp här lite senare.
Tack för allt till er båda.



Gamla stan nästa för att hitta en manga serie om The legend of Zelda Ocarina of time
och Majoras Mask.
När man vuxit upp med spelen och är lika mycket Zelda nörd som jag är så MÅSTE
man ha dom det finns inget annat val än att komsumera.

Lyckades även få tag på en Live action Mushishi film.
Såg den lite senare och det var helt okej.

efter att ha sett anime serien så hade man lite högre förväntningar men ingen
besvikelse direkt.



Aquariet-Skansen och 75år fest.



Birgitta fyllde 75 och detta firades på Aquariet på skansen.

Det är roligt att få träffa släkt man aldrig någonsin sätt skymten av förut.
Vi samlades vid Aquariet och började en guidad rund tur.


Det fanns Apor, Sengångare, Spindlar, ormar och allt man kan tänka sig.
Guiden visade upp en fågelspindel och en boa orm.

Alla som ville turades om att visa att de inte hade orm eller spindel rädsla.


Efter en turen var klar stod ett bord uppdukat för middag och fest.
Mycket godare än man kunat tro med den vegitariska buffén.

Jag måste säga att det var så bra att äntligen få träffa Daniel farfars bror
som man hört så mycket om men aldrig träffat.
Hela hans familj var uppe också.

Roligt att träffa Birgittas familj också, luca var en riktigt skön tysk släkting,
hans familj fanns också med såklart.


Snart bär det av och det är mer man vill uttrycka än man kan skriva till alla och om resan
hittils.

Men för att inte gå händelserna i förväg så skriver jag ett sista stockholm inlägg på arlanda.


Til then
Bilder Från Stockholm

Centralen

Barkarby

Japanska ambasaden.

Tullinge (Duh...)

Har du sett den förut...

Reklam från Tullinge.


Juste Mange!
Dom kommer till Stockholm!

Travel form 3. Hassela - Sundsvall - Gävle The "Loch Modan - Menithil Harbour - Darnassus" Of Sweden.

Tåget rullar in, och lukten av "hemma" slår emot mig som en oförberedd vind. Det är en märklig känsla – att komma hem till en plats som inte längre känns som hem, men ändå är det närmaste jag har. Solen lyser över en klarblå himmel, och för en stund känns det nästan enkelt att bara vara.

Zakke, Carro och Timmy möter mig på stationen. Deras leenden är genuina, deras röster bekanta. Det är skönt att ha dem nära, som ankare i en värld som annars känns för stor. Ändå finns det något i tystnaden mellan oss, som om ingen riktigt vet vad som ska sägas.

Det var inget speciellt med frukosten. Bara rostat bröd, lite marmelad. Men när jag tog första tuggan var jag plötsligt någon annanstans. I Risca.

Det var ditt skratt som kom tillbaka först. Det där bubblande, oförfalskade skrattet som fyllde hela rummet och fick solen att kännas blek i jämförelse. Marmeladrostarna – en så liten sak, men ändå så stor. Jag minns hur du tog en tugga och sa: "Solskens bröd".

Hos Öhagen kändes det som en annan verklighet, en där tiden gick långsammare. Suppression Room var vårt smeknamn för morgonrutinerna – en kamp att ta sig fram till kaffet och få upp energin.

Men även där, i de små samtalen och det bleka dagsljuset, fanns en tystnad som jag inte kunde skaka av mig. Det är märkligt hur minnen kan dyka upp när man minst anar det, hur de kan kasta långa skuggor över nuet.

Vad betyder hemma"?

Hassela - 5 Dagar

Bilder på huset jag bodde i.

Jag kom till Hassela med förväntningar byggda på hörsägen och mediebilder – trånga utrymmen, sur personal och ungdomar som bar hela världens mörker på sina axlar. Men verkligheten var en annan.

Huset var större än jag föreställt mig, nästan varmt i sin enkelhet. Lokalerna kändes inte som en plats för förlorade själar, utan som ett hem för dem som försöker hitta tillbaka. Och där, mitt i allt, var Jessica.

Vi sa inte mycket. Det behövdes inte. Hennes närvaro var som ett ankare i en värld som ibland känns för stor för att navigera. I tystnaden fanns något annat – kanske en påminnelse om att det går att fortsätta, även när allt känns omöjligt.

Vi satt tillsammans en stund, kanske längre än jag först insåg. Blicken hon gav mig var varken dömande eller fylld av de frågor jag själv inte kan svara på. Det var en blick som sa: "Jag är här." Och ibland är det allt som behövs för att världen ska kännas mindre omöjlig.

Vi pratade inte om henne. Och jag.. Jag vill inte.. I det osagda fanns en mur, men också en slags förståelse – att vissa saker är för stora för ord, för sköra för att bäras fram i ljuset.

När vi skiljdes åt undrade jag vad som skulle hända härnäst. Vart våra vägar skulle leda, om de alls skulle mötas igen.

På kvällen drömde jag om ett annat land, ett underland där tid inte betyder något och där en hjärterdam håller hov över de förlorade. En katt med ett snett leende satt på en hatt, som om han visste något jag ännu inte förstått. En hatt, makad av en hattifnatt, som dolde hemligheter om framtiden.

Travel form: 2 Norrköping - Hassela

Travel form: 2

Norrköping – Hassela

The Redridge mountains – Loch modan

of Sweden

Det finns stunder när allt känns för mycket. Som om världen är för stor och tiden för liten, och det inte finns någon plats som känns som hemma. När det enda som verkar vettigt är att vara på väg – kanske inte till något specifikt, men bort från allt som håller en fast.

Jag vaknade vid fyra, trött på ett sätt som går djupare än sömnbrist. Ryggsäcken kändes tyngre än den borde, som om den bar mer än bara packning. Kartan från Eniro i handen var mitt enda riktmärke, men i det ögonblicket spelade destinationen mindre roll.

På tåget, mellan sömn och vakenhet, var Sverige plötsligt vackert. Inte för att det förändrats, utan för att resandet förändrar hur man ser det. Skogar täckta av snö, älvar som skar genom landskapet, städer med sina cigarettfimpar och ölburkar – allt kändes större, mer verkligt. Det är som om rörelsen ger världen en ny rymd, en ny dimension.

Mellan stationerna träffade jag Cedervärn. Han var lika trött som jag, och det var befriande. Det är något i tröttheten som gör att man kan prata i en annan takt, en långsammare rytm som inte kräver något mer än närvaro.

I Sundsvall var målet enkelt: att äta. Men inte var som helst. Jag gick genom en labyrint av minnen, undrande om platsen ens fanns kvar, om den smakade som förr. När jag till slut hittade Big Boy var det som ett litet mirakel, ett ögonblick av ren glädje i en värld som annars känns tung.

ag försökte nå gamla vänner. Ringde, väntade, hoppades. Men ingen var där. Det är något med sådana stunder som påminner en om ensamheten, även när man är omgiven av människor.

Regnet föll när jag lämnade staden. Två bussbyten väntade – Gnarp och Bergsjö.

Gnarp. Det är en plats som känns som en tyst viskning, nästan bedövande i sin stillhet. Schackklubben och krukrean vid hållplatsen var som små fragment av ett liv jag inte kände till men ändå kunde uppskatta. Gnarp var som en kattunge – något litet och mjukt som man inte kan låta bli att tycka om, även om man inte vet varför.

Vidare till Bergsjö, som är Bergsjö. Där fanns inget särskilt att säga, men det var en del av resan.

Och kanske är det poängen. Att det inte alltid handlar om destinationerna, utan om rörelsen. Att vara på väg, att se världen förändras utanför fönstret, att känna att man är en del av något större, även om man inte vet vad.

Det är tungt, ja. Men just nu är det kanske det enda som känns verkligt – att vara på väg.

Norrköpingologi

Jag vaknar, halvvaken och förkyld, i Norrköping. Det är något med nya platser – hur de får en att känna sig både hemma och vilse på samma gång. Dagen börjar långsamt, men den vecklar ut sig på sitt eget sätt.

En promenad till affären på förmiddagen. Hyllorna är fyllda av saker jag inte visste att jag behövde, och skyltarna berättar historier som jag bara delvis förstår. Det finns något befriande i att vara främling, i att se världen med utom-län-ska ögon.

Två män, fulla av glädje, poserade framför kameran som om de ville bevara ögonblicket för alltid. Jag var för långsam för att fånga dem, men kanske är det bättre så. Vissa saker hör hemma i tystnaden mellan oss och världen.

Kvällen försvinner in i spelens värld. Drakologi och BUZZ till Playstation 2. Det är märkligt hur ljuden från ett spel kan fylla ett rum men ändå lämna så mycket plats för tystnaden. Vi säger inte mycket, men det behövs inte.

Det finns bilder, fragment från spelet, men de känns nästan överflödiga. Som om allt jag egentligen vill visa är något som inte går att fånga. Tystnaden talar sitt eget språk.

Var är du i hela världen.

Varför säger ingen något.

Travel form: Norrköping

Traditioner har en märklig kraft – de binder oss samman och ger oss en anledning att kliva ur det vanliga. Igår var inget undantag.

Första stoppet: Cash och 80-talets återkomst i förfestens form. Mini-Hogwarts var fyllt av människor i samma transformation som vi, och det fanns en viss magi i att se alla i sitt element – skrattande, dansande, levande.

Senare förde kvällen oss djupare in på Hogwarts marker, till en inflyttningsfest som doftade av nya början. Men jag dröjde inte kvar där länge. Nästa kapitel väntade: Cedervärn, Linnea och deras slapstick-filosof till rumskompis.

Deras lägenhet var som ett andetag av ljus – rymlig, mysig, precis som en studentbostad ska vara. Där sjönk kvällen långsamt in i ett sällskapsspel, småprat och en dimma som suddade ut tidens skarpa kanter.

Full, trött och på något sätt nöjd. Det blev en kväll som inte går att fånga helt i ord, men som lämnar kvar känslan av något äkta. En liten stund av liv som försvann i dimman, men ändå stannade kvar.

When you hit LVL30 - Travelform

LVL30. Det känns nästan som en milstolpe, som om jag borde ha nått någon form av insikt, men istället lämnar jag bara bakom mig. Kanske är det precis så det ska vara.





Jag började tidigt imorse. Ett tåg från tystnaden till någonstans med mer liv. Ner mot Norrköping, där min syster kastar sig in i teaterns värld. Det var något i tågets rytm som kändes annorlunda idag, som om spåren ville föra mig snabbare bort. Jag hade inte ens hunnit äta något, men hungern var det sista jag tänkte på..

En cigarett i Stockholm. Det korta andetaget av rök som känns som ett farväl. Två japaner i full MOE-stil korsade min väg, och för ett ögonblick glömde jag varför jag var där. Sedan nästa tåg – alltid vidare.

Jag vaknade innan vi nådde Norrköping, förvirrad av att jag ens hade somnat. Fönstret speglade en märklig bild: lös hår som "monteras fast," som om människor försökte bygga sig själva på nytt. Det fanns något obekvämt över det, något som påminde mig om allt jag inte kan ta på.

Det här är början. Eller kanske mitten. Jag vet inte längre var jag är i berättelsen. Men tåget rör sig framåt, och jag har inget annat val än att följa med.