Spirited Away in Kyoto

"京都の なかに 神隠し"
("A spirit’s hiding place within Kyoto")

Det känns som om jag äntligen har landat här – i detta nu, på denna plats, i detta allt. Kyoto är som en stad för andar, där stillheten flyter som Kamo-floden genom dalgången. Från Kitaku i norr till Osaka i söder bär vinden med sig en sång, en stresslös ton som tycks sjunga för alla. Och märkligt nog verkar alla lyssna. Även jag.

Vid floden ser man människor i alla åldrar, sittandes, mediterandes, som om de söker något i stillheten. Det påminner mig om hur vi brukade sitta tillsammans och låtsas leta efter hemliga skatter. Jag undrar om du hade tyckt om att sitta här, älskling, och känna vinden svepa över vattnet. Jag kan nästan höra dig säga: "Baba, it's our secret place!"

Det har gått lite mer än en månad nu. Tiden flyger fram, men samtidigt har jag hittat en rytm som känns rätt. Allt går snabbt här – lektionerna i japanska är som en aldrig sinande flod av ord. Det är som att försöka dricka ur en fors, men på något sätt börjar det gå. Jag förstår lärarna bättre nu, inte bara vad de säger, utan vilka de är. De har så olika personligheter, och det är nästan som om varje lektion berättar sin egen historia.

Men ibland, mitt i allt det här nya, dyker minnen upp. Som när jag ser någon äta en skål ris så snabbt att det nästan känns som en tävling. Det får mig att tänka på dig, hur du alltid ville att vi skulle tävla om vem som kunde äta snabbast – men bara när det var något du verkligen gillade, som pannkakor eller ramen.

Kyoto är en storstad, men här, mer än någon annanstans, kan jag verkligen slappna av. Det är som om staden vet hur man ska bära en i sin famn, hur man ska få en att känna sig liten men aldrig ensam. Ändå kan jag inte låta bli att sakna dig HELA TIDEN. När jag ser sakura-blommorna falla vid Kamofloden eller hör ljudet av en cykelklocka som ekar genom en gränd, känns det som om du är här med mig – bara för en stund.

Jag önskar att jag kunde visa dig allt min lilla sol. Templet vid Kiyomizu-dera, där vattnet är så klart att det känns som att dricka ur en saga. Eldkonst vid floden på natten, där lågorna dansar som om de bär på hemligheter. Du hade älskat det, och jag hade älskat att se det genom dina ögon.

Jag har inte tid att skriva om varje dag, men kanske är det bättre så. Som man säger, en bild säger mer än tusen ord. Men för mig är det inte bilderna som säger mest – det är minnena, de små stunderna som dyker upp när jag minst anar det.

Så jag skriver till dig istället, fy seren fach. För även om jag är här, i Kyoto, känns det ibland som om jag fortfarande letar efter dig. Och kanske, bara kanske, hittar jag dig i stillheten vid Kamofloden eller i en blomma som faller sakta till marken.

Jag hoppas att du vet hur mycket jag saknar dig, och att varje steg jag tar här bär med sig en del av dig.

Matto

Christian



I grön tröja: Kurita sensei!
Matto (igen ^^)


Den otroligt söta Miwa-chan
Japanen som kan allt om sin egen kultur: Masa

"Kodomo no hi" parade i Higashiyama
(Childrens day)


















Fushima Inari Shrine



(Tillägnad Wägerth)










Det finns ett Japansk ord som passar så perfekt på hur man känner sig här i Kyoto
Ord: 神隠し = Kamikakusi
Hidden by the Gods.