Swedentojapan

"Över tempelstadens mystik"

Kyoto är en plats där traditioner vilar på lager av andra traditioner, som en bok som aldrig tar slut. Att delta är inte bara en möjlighet, det känns som ett måste – för att verkligen förstå, för att känna hur historien flätas samman med nuet.

Mitt i allt detta finner jag mig själv förlorad i tankar. Jag läser "Sagan om klanen Otori", och Japan, både det verkliga och det som målas upp i boken, speglar sig framför mina ögon. Det är vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men samtidigt finns det en längtan efter något mer, en mystik som jag aldrig riktigt når fram till.

Jag ser Japan runt mig, men också ett Japan som förändras. Så många vill bli västerländska, kasta bort sina egna traditioner och ibland till och med sina namn. Det gör ont att se. Jag tänker på dig. Hur mycket du älskade historier, hur du skulle ha lyssnat med stora ögon och ett leende när jag berättade om geishorna, templen, och festivalerna.

Yuki, en vän jag mött här, känns som en påminnelse om att det finns de som fortfarande bär traditionen med stolthet. Hon är Maiko, på väg att bli Geisha, och hon älskar sin kultur mer än jag någonsin kunnat ana. Det är genom henne jag har fått se platser som annars hade varit gömda för mig.

För några dagar sedan somnade jag vid Kamo-floden efter många timmars festande. Gräset var min kudde, stjärnorna mitt täcke. Det borde ha känts fel, som något oplanerat och slumpmässigt, men istället kändes det rätt. Jag tänkte på dig, älskling, på hur du älskade att ligga på rygg och titta upp på himlen och hitta former i molnen. Här, vid Kamo-floden, kunde jag nästan höra ditt skratt i vinden.

Kyoto är en stad full av kontraster. Det är en plats där jag möter nya vänner varje dag – Yuki, Mendee från Mongoliet, och alla de andra gaijins jag ständigt springer på. Men samtidigt är det också en plats som påminner mig om hur mycket jag saknar dig överallt, hur jag vill ge upp allt och bara sluta, hur jag måste fortsätta.

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna Sverige. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna vårt "hem", våra samtal, dina små frågor som aldrig tog slut. Men här är jag, mitt i Kyoto, och jag känner din närvaro i varje festival, varje tempel, varje Sakura-blomma som faller till marken.

Japan känns som ett andra hem, men det är också en plats som gör mig medveten om vad jag har lämnat bakom mig. När jag talar japanska, gör jag det med Kansai-ben. Det känns som att smälta in, som att bli en del av något större. Men det finns alltid en del av mig som bär dig med mig, fy seren fach.

På kudde av gräs vid Kamo-flodens bädd, där vinden viskar och stjärnorna ser ner på oss, känns det som om du är här. Kanske inte synligt, men ändå nära. Och det är det som håller mig gående – tanken på att du alltid finns med mig, var jag än är.

På kudde av gräs vid kamoflodens bädd

Aoi Matsuri (väldigt liten del av denna festival)

Arashiyama Monkey Park

Med Yuki på Mifune Matsuri.