Tokyo!

Tolv timmar i luften. Jag vet inte vad som är tyngst – själva resan eller de tankar som tränger sig på när man sitter fast i stolen, oförmögen att fly någonstans, inte ens från sig själv. Filmer och spel hjälper bara en stund, sedan är man ensam med tiden.

Och tiden drar mig tillbaka. Ett år sedan vi flög min lilla Sol, du och jag. Dina små händer klamrade sig fast vid min arm när vi lyfte, som om du både var rädd och fascinerad. Jag försökte få dig att titta ut genom fönstret, men du ville hellre luta sig mot mig och lyssna när jag berättade om molnen och stjärnorna som vi flög genom.

Du skrattade när maten kom. Det var något med de små förpackningarna som du tyckte om.

Och nu är jag här, på väg mot något annat, utan dig.
När vi landade den gången väntade Nain på oss, Kommer du ihåg älskling.
Du sprang mot henne som om du redan kände henne.

Nu är det ingen som väntar. Bara Tokyo, en stad som jag inte känner men som jag hoppas kan ge mig något jag inte ens vet hur jag ska be om. Kläder, vänner, design.. 

Jag landade sent, vid 22:40 svensk tid. Tröttheten var som ett tungt täcke över allt, men tankarna på henne höll mig vaken. Tiden har en märklig förmåga att dra fram både det bästa och det svåraste när man är som mest ensam.

Nu sitter jag på New Koyo. Det är tyst i rummet, förutom det avlägsna ljudet av staden som aldrig sover. Jag försöker fokusera på att vara här och nu, men ditt skratt ekar fortfarande i mitt huvud. Marlmelad. Dina små händer. Din röst som frågade: "Hur långt ska vi flyga?"

Hur långt som helst, Tima. Hur långt som helst.
Pappa är alltid här.

End Transmission