Kyoto, Kyoto Desu!

"Tadaima Kyoto desu!"

Jag är här nu älskling, i Kyoto. 

En plats där gammalt och nytt möts, där historien verkar sträcka ut en hand till nuet. Det har gått nästan en månad sedan jag kom till Japan, och rötterna börjar fästa hur overkligt det än är.
Kamo-flodens svalka är som en lättnad i den tunga värmen, och ibland känns det nästan som om tiden stannar här.

Men trots allt det nya och vackra är det svårt att inte känna dig, seren fash, precis här bredvid mig. Som en skugga som går vid min sida. Ibland är det en doft, ett ljud, ett ögonblick – och jag svär att jag kan höra ditt skratt, känna din hand i min.

Vad jag inte hade gett för att hålla dig igen älskling.

Jag hade föreställt mig så mycket innan jag kom hit.
Att det skulle vara för trångt, för varmt, för dyrt, för svårt. Men nästan allt jag trodde var fel.

Japan är fullt av folk, ja, men det finns en balans. Man känner sällan av trängseln. Naturen – den är långt mer storslagen än jag någonsin kunnat föreställa mig, även i mina mest positiva drömmar.

Språket? Det är inte så svårt som jag trodde, även om Kanji fortfarande känns som en mur. Men när jag ser skyltar i Hiragana och kan förstå lite, känner jag att jag gör framsteg. Jag önskar du var här för att lära med mig – jag kan nästan höra hur du skulle härma mina första försök att uttala orden.

Och värmen... Ja, den är brutal. Men jag klär mig lätt och klarar mig. Fast ibland, när solen är som hetast, känns det som om det bara är du som kan kyla ner mig med ditt skratt.

Det finns tuffa dagar också. Dagar när jag vaknar med en känsla av tomhet, som om världen är för stor att navigera ensam. Jag går genom Kyoto och ser alla dessa platser – Sanjo-bron, Kiyomizu-dera, Heian-helgedomen – och undrar hur det hade varit om du var med mig.

Vid Kamo-floden såg jag en eldshow häromkvällen. Lågorna dansade i mörkret, och jag kunde nästan höra dig säga: "Titta, pappa, det är magi!" Du älskade alltid eld, hur den rörde sig som om den levde.

Men även i de svåraste stunderna känner jag dig här. Som när jag ser Sakura-blommorna vid Sanjo-bron. De faller som snö, precis som du en gång beskrev dem. Eller när jag går förbi små affärer och ser något jag vet att du hade älskat – ett par träsandaler, en liten docka.

Ibland är det nästan som om jag hör dig säga: "Pappa, vi måste ta med oss det här hem!" Men hem känns så långt borta nu.

Jag vet inte var jag är på väg, men Kyoto känns som en plats där jag kan hitta något. Något av dig, något av mig, kanske en väg framåt. Jag lovar att dela fler bilder och videor snart, men just nu vill jag bara vara här.

Här, i Kyoto, där jag kan känna dig nära ibland, som vinden vid Kamo-floden som bär med sig både minnen och framtidens löften.

Yaa naa, min lilla sol.