VLOG.

Inari Shrine:

Kyoto, Kyoto Desu!

"Tadaima Kyoto desu!"

Jag är här nu älskling, i Kyoto. 

En plats där gammalt och nytt möts, där historien verkar sträcka ut en hand till nuet. Det har gått nästan en månad sedan jag kom till Japan, och rötterna börjar fästa hur overkligt det än är.
Kamo-flodens svalka är som en lättnad i den tunga värmen, och ibland känns det nästan som om tiden stannar här.

Men trots allt det nya och vackra är det svårt att inte känna dig, seren fash, precis här bredvid mig. Som en skugga som går vid min sida. Ibland är det en doft, ett ljud, ett ögonblick – och jag svär att jag kan höra ditt skratt, känna din hand i min.

Vad jag inte hade gett för att hålla dig igen älskling.

Jag hade föreställt mig så mycket innan jag kom hit.
Att det skulle vara för trångt, för varmt, för dyrt, för svårt. Men nästan allt jag trodde var fel.

Japan är fullt av folk, ja, men det finns en balans. Man känner sällan av trängseln. Naturen – den är långt mer storslagen än jag någonsin kunnat föreställa mig, även i mina mest positiva drömmar.

Språket? Det är inte så svårt som jag trodde, även om Kanji fortfarande känns som en mur. Men när jag ser skyltar i Hiragana och kan förstå lite, känner jag att jag gör framsteg. Jag önskar du var här för att lära med mig – jag kan nästan höra hur du skulle härma mina första försök att uttala orden.

Och värmen... Ja, den är brutal. Men jag klär mig lätt och klarar mig. Fast ibland, när solen är som hetast, känns det som om det bara är du som kan kyla ner mig med ditt skratt.

Det finns tuffa dagar också. Dagar när jag vaknar med en känsla av tomhet, som om världen är för stor att navigera ensam. Jag går genom Kyoto och ser alla dessa platser – Sanjo-bron, Kiyomizu-dera, Heian-helgedomen – och undrar hur det hade varit om du var med mig.

Vid Kamo-floden såg jag en eldshow häromkvällen. Lågorna dansade i mörkret, och jag kunde nästan höra dig säga: "Titta, pappa, det är magi!" Du älskade alltid eld, hur den rörde sig som om den levde.

Men även i de svåraste stunderna känner jag dig här. Som när jag ser Sakura-blommorna vid Sanjo-bron. De faller som snö, precis som du en gång beskrev dem. Eller när jag går förbi små affärer och ser något jag vet att du hade älskat – ett par träsandaler, en liten docka.

Ibland är det nästan som om jag hör dig säga: "Pappa, vi måste ta med oss det här hem!" Men hem känns så långt borta nu.

Jag vet inte var jag är på väg, men Kyoto känns som en plats där jag kan hitta något. Något av dig, något av mig, kanske en väg framåt. Jag lovar att dela fler bilder och videor snart, men just nu vill jag bara vara här.

Här, i Kyoto, där jag kan känna dig nära ibland, som vinden vid Kamo-floden som bär med sig både minnen och framtidens löften.

Yaa naa, min lilla sol.

Tokyo Shorts

"Tokyo: A City of Contrasts"

Tokyo. How do I even begin to describe it? I've barely been here a few days, yet somehow, it feels like the city speaks to me. It’s massive, overwhelming, and impossibly clean, but there’s a strange balance to it all. A yin and yang in constant motion, opposites colliding and complementing each other at every turn.

The people are shy yet kind, polite yet curious. They don’t want to speak English, but they’ll push past their limits just to connect with you. It’s humbling, really. Tokyo is a contradiction that works, a city that defies logic but feels entirely alive.

I can’t stop wishing you were here, though. Every street I walk, every sight I see, I imagine you beside me, wide-eyed and laughing. You’d have loved this, seren fach.

---

The First Day

When I arrived, I went straight to Akihabara. You would’ve adored it. All the colors, the lights, the endless buzz of the city’s heartbeat. It’s a place where it feels like time doesn’t exist, where you could lose hours and not even notice.

But what I keep thinking about most is how much I’d give to see your face light up at the sight of it all. How much I’d give to hear your voice saying, “Baba, look!” like you always did when something amazed you.

---

The Second Day

I met a guy from Holland, Rob. He’s easygoing, full of life, just like this city. Along with Fredrik and Sandra, we went to Meiji Shrine, a quiet haven tucked away in bustling Tokyo.

The Sakura trees were blooming, their delicate pink flowers falling like snow in Yoyogi Park. It was the first time I saw the Hanami festival, and it was magical. But all I could think of was you, and how much you loved flowers. I pictured you running under the trees, trying to catch the petals as they fell.

We ended the day with drinks and laughter, but even surrounded by people, I couldn’t shake the thought of how much better it would’ve been if it were you and me, exploring together.

---

The Third Day

We went back to Yoyogi Park for Hanami, this time with drinks and a guitar. It was a day full of music, laughter, and strangers becoming friends. You would’ve loved the way everyone came together, how it didn’t matter where you were from or what language you spoke.

Later, Rob and I wandered into Ueno Park. An old man followed us around, shouting in Japanese, but we just kept walking, laughing at the absurdity of it all. When we finally sat down, two Japanese guys approached us, offering beers and coffee. They even treated us to a karaoke bar, and for a few hours, it felt like we were part of something bigger than ourselves.

But even then, even in the joy of the moment, I couldn’t stop wishing. Wishing it were us, singing together, laughing together. Wishing you were here to see it all, to be a part of it.

---

You and Me

Tima, I hope you know how much I miss you. Tokyo is incredible, yes, but it’s missing something – someone. I see you everywhere, in every smile, in every flower, in every moment of kindness from strangers.

I imagine us walking these streets hand in hand, you pointing at the lights, the shops, the temples, asking a thousand questions like you always did. I imagine your laugh echoing through the quiet corners of the city, filling every empty space in me.

I don’t know where this journey will take me, but I know it would’ve been better with you by my side. Tokyo would’ve been perfect for us.

More to come soon, but for now, I’ll carry you with me, in every step, in every thought, in every memory.

(Ramen Shop in Harajuku)

After this the last Subway train had left and we had to take a cab home to Minowa.




MORE VIDEOS TO COME SOON!


More to come soon

Tokyo!

Tolv timmar i luften. Jag vet inte vad som är tyngst – själva resan eller de tankar som tränger sig på när man sitter fast i stolen, oförmögen att fly någonstans, inte ens från sig själv. Filmer och spel hjälper bara en stund, sedan är man ensam med tiden.

Och tiden drar mig tillbaka. Ett år sedan vi flög min lilla Sol, du och jag. Dina små händer klamrade sig fast vid min arm när vi lyfte, som om du både var rädd och fascinerad. Jag försökte få dig att titta ut genom fönstret, men du ville hellre luta sig mot mig och lyssna när jag berättade om molnen och stjärnorna som vi flög genom.

Du skrattade när maten kom. Det var något med de små förpackningarna som du tyckte om.

Och nu är jag här, på väg mot något annat, utan dig.
När vi landade den gången väntade Nain på oss, Kommer du ihåg älskling.
Du sprang mot henne som om du redan kände henne.

Nu är det ingen som väntar. Bara Tokyo, en stad som jag inte känner men som jag hoppas kan ge mig något jag inte ens vet hur jag ska be om. Kläder, vänner, design.. 

Jag landade sent, vid 22:40 svensk tid. Tröttheten var som ett tungt täcke över allt, men tankarna på henne höll mig vaken. Tiden har en märklig förmåga att dra fram både det bästa och det svåraste när man är som mest ensam.

Nu sitter jag på New Koyo. Det är tyst i rummet, förutom det avlägsna ljudet av staden som aldrig sover. Jag försöker fokusera på att vara här och nu, men ditt skratt ekar fortfarande i mitt huvud. Marlmelad. Dina små händer. Din röst som frågade: "Hur långt ska vi flyga?"

Hur långt som helst, Tima. Hur långt som helst.
Pappa är alltid här.

End Transmission