Swedentojapan

torsdag 17 september 2009

Break.

Som alla antagligen redan vet så befinner jag mig inte i Japan just för tillfället så denna blogg tar uppehåll tills dess att det bär av igen mot solens rike.

tisdag 26 maj 2009

"Över tempelstadens mystik"

Kyoto är en plats där traditioner vilar på lager av andra traditioner, som en bok som aldrig tar slut. Att delta är inte bara en möjlighet, det känns som ett måste – för att verkligen förstå, för att känna hur historien flätas samman med nuet.

Mitt i allt detta finner jag mig själv förlorad i tankar. Jag läser "Sagan om klanen Otori", och Japan, både det verkliga och det som målas upp i boken, speglar sig framför mina ögon. Det är vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men samtidigt finns det en längtan efter något mer, en mystik som jag aldrig riktigt når fram till.

Jag ser Japan runt mig, men också ett Japan som förändras. Så många vill bli västerländska, kasta bort sina egna traditioner och ibland till och med sina namn. Det gör ont att se. Jag tänker på dig. Hur mycket du älskade historier, hur du skulle ha lyssnat med stora ögon och ett leende när jag berättade om geishorna, templen, och festivalerna.

Yuki, en vän jag mött här, känns som en påminnelse om att det finns de som fortfarande bär traditionen med stolthet. Hon är Maiko, på väg att bli Geisha, och hon älskar sin kultur mer än jag någonsin kunnat ana. Det är genom henne jag har fått se platser som annars hade varit gömda för mig.

För några dagar sedan somnade jag vid Kamo-floden efter många timmars festande. Gräset var min kudde, stjärnorna mitt täcke. Det borde ha känts fel, som något oplanerat och slumpmässigt, men istället kändes det rätt. Jag tänkte på dig, älskling, på hur du älskade att ligga på rygg och titta upp på himlen och hitta former i molnen. Här, vid Kamo-floden, kunde jag nästan höra ditt skratt i vinden.

Kyoto är en stad full av kontraster. Det är en plats där jag möter nya vänner varje dag – Yuki, Mendee från Mongoliet, och alla de andra gaijins jag ständigt springer på. Men samtidigt är det också en plats som påminner mig om hur mycket jag saknar dig överallt, hur jag vill ge upp allt och bara sluta, hur jag måste fortsätta.

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna Sverige. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna vårt "hem", våra samtal, dina små frågor som aldrig tog slut. Men här är jag, mitt i Kyoto, och jag känner din närvaro i varje festival, varje tempel, varje Sakura-blomma som faller till marken.

Japan känns som ett andra hem, men det är också en plats som gör mig medveten om vad jag har lämnat bakom mig. När jag talar japanska, gör jag det med Kansai-ben. Det känns som att smälta in, som att bli en del av något större. Men det finns alltid en del av mig som bär dig med mig, fy seren fach.

På kudde av gräs vid Kamo-flodens bädd, där vinden viskar och stjärnorna ser ner på oss, känns det som om du är här. Kanske inte synligt, men ändå nära. Och det är det som håller mig gående – tanken på att du alltid finns med mig, var jag än är.

På kudde av gräs vid kamoflodens bädd

Aoi Matsuri (väldigt liten del av denna festival)

Arashiyama Monkey Park

Med Yuki på Mifune Matsuri.

fredag 8 maj 2009

Spirited Away in Kyoto

"京都のなかに神隠し"
("A spirit’s hiding place within Kyoto")

Det känns som om jag äntligen har landat här – i detta nu, på denna plats, i detta allt. Kyoto är som en stad för andar, där stillheten flyter som Kamo-floden genom dalgången. Från Kitaku i norr till Osaka i söder bär vinden med sig en sång, en stresslös ton som tycks sjunga för alla. Och märkligt nog verkar alla lyssna. Även jag.

Vid floden ser man människor i alla åldrar, sittandes, mediterandes, som om de söker något i stillheten. Det påminner mig om hur vi brukade sitta tillsammans och låtsas leta efter hemliga skatter. Jag undrar om du hade tyckt om att sitta här, älskling, och känna vinden svepa över vattnet. Jag kan nästan höra dig säga: "Baba, it's our secret place!"

Det har gått lite mer än en månad nu. Tiden flyger fram, men samtidigt har jag hittat en rytm som känns rätt. Allt går snabbt här – lektionerna i japanska är som en aldrig sinande flod av ord. Det är som att försöka dricka ur en fors, men på något sätt börjar det gå. Jag förstår lärarna bättre nu, inte bara vad de säger, utan vilka de är. De har så olika personligheter, och det är nästan som om varje lektion berättar sin egen historia.

Men ibland, mitt i allt det här nya, dyker minnen upp. Som när jag ser någon äta en skål ris så snabbt att det nästan känns som en tävling. Det får mig att tänka på dig, hur du alltid ville att vi skulle tävla om vem som kunde äta snabbast – men bara när det var något du verkligen gillade, som pannkakor eller ramen.

Kyoto är en storstad, men här, mer än någon annanstans, kan jag verkligen slappna av. Det är som om staden vet hur man ska bära en i sin famn, hur man ska få en att känna sig liten men aldrig ensam. Ändå kan jag inte låta bli att sakna dig HELA TIDEN. När jag ser sakura-blommorna falla vid Kamofloden eller hör ljudet av en cykelklocka som ekar genom en gränd, känns det som om du är här med mig – bara för en stund.

Jag önskar att jag kunde visa dig allt min lilla sol. Templet vid Kiyomizu-dera, där vattnet är så klart att det känns som att dricka ur en saga. Eldkonst vid floden på natten, där lågorna dansar som om de bär på hemligheter. Du hade älskat det, och jag hade älskat att se det genom dina ögon.

Jag har inte tid att skriva om varje dag, men kanske är det bättre så. Som man säger, en bild säger mer än tusen ord. Men för mig är det inte bilderna som säger mest – det är minnena, de små stunderna som dyker upp när jag minst anar det.

Så jag skriver till dig istället, fy seren fach. För även om jag är här, i Kyoto, känns det ibland som om jag fortfarande letar efter dig. Och kanske, bara kanske, hittar jag dig i stillheten vid Kamofloden eller i en blomma som faller sakta till marken.

Jag hoppas att du vet hur mycket jag saknar dig, och att varje steg jag tar här bär med sig en del av dig.