Ny Look!

Nu är bloggen renoverad!
Lite bättre feel nu, eller?

Dagen kryper närmare och närmare!

Vägen Öster ut

Jag har alltid undrat hur långt man kan resa innan världen börjar kännas mindre. Hur långt är tillräckligt för att lämna allt bakom sig – minnen, platser, namn?

Det finns dagar när hjärtat känns som en sten, fastkedjad vid botten av något oändligt mörkt. Dagar när man bara vet att det inte går längre.

Kanske kan jag hitta något, kanske bara för att försvinna.

Om det finns en väg någonstans, så är det dit jag går. Jag vet inte när eller om jag återvänder, men just nu är det enda jag kan göra. Att gå, att andas, att försöka glömma.

Kanske är detta början. Kanske är det slutet. Jag vet bara att jag inte längre kan stanna kvar där jag är.
Tima min sol, förlåt.